Kompromiss har ibland blivit något av ett skällsord i politiken. Som om den som kompromissar automatiskt har svikit sina ideal, medan den som står ensam kvar med exakt samma uppfattning som från början har visat särskild ryggrad.
Jag förstår en del av den misstänksamheten. Politik får inte bli ett spel där vallöften glöms bort så snart rösterna är räknade. Väljare ska kunna veta vilken riktning ett parti vill ta och vilka värderingar som ligger bakom besluten.
Men jag tror samtidigt att vi behöver prata mer om vad politik faktiskt är till för.
För mig räcker det inte att ha rätt. Politik handlar inte bara om att formulera den renaste åsikten eller skriva det mest kompromisslösa förslaget. Politik handlar om att förändra samhället. Och för att göra det måste man kunna övertyga andra, bygga förtroende och samla tillräckligt stöd för att ett beslut faktiskt ska kunna fattas.
Demokrati är ingen solosport
Ingen bestämmer ensam i en demokrati. Det gäller särskilt i kommunpolitiken, där många partier är representerade och där besluten ofta är betydligt mer konkreta än den politiska debatten kan ge intryck av.
En skola ska byggas. Äldreomsorgen ska bemannas. Vägar, vattenledningar och idrottsanläggningar ska underhållas. Verksamheter ska utvecklas och varje satsning ska finansieras inom en budget som också måste gå ihop.
Det går att ha en tydlig uppfattning om allt detta. Men det blir ingen ny skola, ingen bättre äldreomsorg och ingen upprustad idrottsanläggning bara för att någon håller ett engagerat anförande. Det krävs en majoritet som röstar ja, en finansiering som håller och en organisation som kan genomföra beslutet.
Det är där det politiska hantverket börjar.
Kompromiss är inte samma sak som principlöshet
Att kompromissa betyder inte att alla värderingar är till salu. Ibland är motsättningarna verkliga och då ska de också vara tydliga. Det finns frågor där man måste kunna säga nej, även om man blir ensam.
Men om utgångspunkten alltid är att man inte tänker anpassa någonting, samarbeta med någon eller ta ansvar för en gemensam lösning uppstår ett annat problem: hur ska den politik man lovat väljarna då bli verklighet?
Jag ser värderingarna som en kompass. De visar vart vi ska. Men den exakta vägen dit måste ibland diskuteras med människor som inte tycker precis som jag. Kanske får jag igenom sju av tio delar. Kanske behöver en reform genomföras i två steg i stället för ett. Kanske har någon annan en invändning som faktiskt gör förslaget bättre.
Det viktiga är att kunna svara på två frågor: För utvecklingen sammantaget samhället i rätt riktning? Och blir människors vardag bättre än om vi hade avstått från att göra någonting alls?
Om svaret är ja tycker jag inte att kompromissen är ett misslyckande. Då är den ett sätt att ta ansvar.
Att markera eller att påverka
Det finns förstås en viktig uppgift också i att granska, kritisera och lägga fram alternativ. Opposition är en nödvändig del av demokratin. Alla partier måste inte sitta i samma styre och alla förslag ska inte jämkas ihop till en grå massa.
Men det finns en skillnad mellan att ibland stå fast när man inte kan acceptera ett beslut och att göra avståndstagandet till en permanent politisk metod. Den som alltid står vid sidan av kan behålla sin ståndpunkt helt oförändrad. Samtidigt får andra fatta besluten. Då kan man efteråt säga att resultatet inte blev som man ville – men man har också avstått från möjligheten att påverka det.
Jag tror att väljare har rätt att ställa fler frågor än bara: Vad tycker ni? De har också rätt att fråga: Hur tänker ni få stöd för det? Vilka kan ni samarbeta med? Vad är viktigast att verkligen genomföra? Och vad kommer min röst på er att förändra i praktiken?
Resultat utan att tappa riktningen
Jag är socialdemokrat därför att jag tror på jämlikhet, solidaritet och på ett samhälle där vi tar ett gemensamt ansvar. De värderingarna är inte förhandlingsbara för mig. Men jag tror inte att de förverkligas genom att jag bara samarbetar med människor som redan håller med mig om allt.
Tvärtom. Ska vi åstadkomma något måste vi kunna arbeta tillsammans även när vi har olika utgångspunkter. Vi måste kunna lyssna utan att ge upp vår egen övertygelse, söka gemensamma lösningar utan att låtsas att skillnaderna inte finns och ibland acceptera ett mindre steg framåt i stället för att vänta för evigt på det perfekta klivet.
Det är inte alltid bekvämt. Ibland får man försvara en lösning som inte innehåller allt man själv hade önskat. Men politiskt ledarskap kan inte bara handla om att hålla de egna händerna rena. Det måste också handla om att ta ansvar för vad som faktiskt händer.
En röst är ett förtroende. Den bör användas för att skapa så stort verkligt inflytande som möjligt. Jag vill därför bli bedömd både efter vilken riktning jag pekar ut och efter vad jag lyckas få gjort. För i slutänden är det inte den perfekta formuleringen eller den mest kompromisslösa hållningen som avgör om samhället blir bättre. Det är besluten vi förmår fatta – och förändringen vi tillsammans lyckas genomföra.
Leave a Reply