Gevings grubblerier

Häromdagen blev jag kallad ”icke-opportun” av en företrädare för ett annat parti. Det var nog inte helt och hållet bara menat som beröm, men jag måste erkänna att jag bär epitetet med viss stolthet.

Bakgrunden var politikerutfrågningen i Sankt Anna. Den inleddes med två frågor, först om vi ville att skolan skulle finnas kvar – det svarade vi alla ja på. Sen fick vi frågan om vi kunde garantera att skolan fanns kvar 2030. Den svarade jag inte ja på.

Det enkla svaret, särskilt några veckor före ett val, hade förstås varit ett rungande ja. Men jag tror inte att politik blir bättre av att vi lovar saker utan att också våga prata om förutsättningarna.

Det finns inga beslut eller politiska ställningstaganden om att avveckla Sankt Anna skola. Inte i kommunen och inte i mitt parti. Tvärtom har vi under den senaste mandatperioden valt att skjuta till mer pengar i det särskilda skärgårdsstöd skolan får för att den ska kunna finnas kvar.

Jag vill att Sankt Anna skola ska finnas kvar. Men frågan är mer komplicerad än att den kan besvaras med bara ett ja eller nej.

Kommunen har påbörjat en utredning om hur våra skolor ska organiseras framöver. För mig behöver tre frågor stå i centrum när vi diskuterar de små landsbygdsskolornas framtid:

• Är det bra för barnen – inte bara för barnen på den aktuella skolan, utan för alla barn i kommunen?
• Går det att rekrytera och behålla rätt personal?
• Kan vi erbjuda en jämlik skola, där barn får det stöd och den undervisning de behöver oavsett vilken skola de går på?

En av Sankt Anna skolas stora styrkor har över tid varit att duktiga pedagoger har valt att arbeta där. Det betyder mycket. En liten skola kan erbjuda trygghet, närhet och en stark gemenskap. Men en liten organisation blir också sårbar. Några få elever eller en svårrekryterad tjänst kan få stor betydelse för både undervisningen och ekonomin.

Sedan måste vi faktiskt också prata om pengarna. Inte för att ekonomin är viktigare än barnen, utan för att varje krona vi använder på ett ställe inte samtidigt kan användas någon annanstans.

I dag lägger kommunen nästan två miljoner kronor extra på Sankt Anna skola. Det motsvarar ungefär en extra elevpeng per elev. Utslaget över ett barns hela skoltid handlar det om en merkostnad per elev som närmar sig en lärarårslön.

Det betyder inte att satsningen automatiskt är fel. Men det vore oärligt att låtsas som att den inte påverkar något annat. Pengarna kommer i dag ur samma skolbudget som ska räcka till alla kommunens barn. Det är samma budget som ska finansiera fler vuxna i klassrummen, läromedel och stödet till barn som behöver lite mer för att klara skolan. Samtidigt har våra skolor genomgått stora besparingar och står fortfarande inför en tuff ekonomisk period.

Behoven kan dessutom växa. Nya statliga krav på bland annat lärarbehörighet, elevhälsa och lärares undervisningstid riskerar att göra små skolenheter ännu dyrare och svårare att bemanna. Redan i dag får vi bara statliga bidrag för sex av våra åtta skolor.

Då duger det inte att bara säga att varje skola ska vara kvar och sedan lämna åt Barn- och utbildningsnämnden att på något sätt få ekvationen att gå ihop. Särskilt inte om man samtidigt vill sänka skatten eller minska resurserna till skolan. Ett parti föreslår exempelvis en budget för Barn- och utbildningsnämnden som de närmaste åren är åtta miljoner kronor lägre än övriga partier. Man kan förstås göra den prioriteringen. Men då måste man också vara ärlig med att det blir ännu svårare att både behålla små skolor och ge alla elever det stöd de behöver.

Jag tror att det finns en möjlig väg framåt – för jag tycker inte att landsbygdspolitik ska betalas av sämre förutsättningar för andra elever.

När vi pratar om varför en liten landsbygdsskola ska finnas kvar handlar argumenten ofta om mer än pedagogik. Skolan kan vara viktig för att barnfamiljer ska vilja bo kvar eller flytta in. Den kan bidra till en levande bygd, kortare resor för de yngsta barnen, lokal gemenskap och kommunal närvaro. I Sankt Anna finns dessutom skärgårdens särskilda förutsättningar att ta hänsyn till. Det är viktiga argument. Men då bör vi också behandla dem som just landsbygds-, skärgårds- och samhällsutvecklingspolitik.

Om kommunen bedömer att en liten skola ska bevaras av sådana skäl bör den merkostnad som följer finansieras genom ett särskilt och öppet kommunalt stöd som inte tas ur den vanliga skolpengen eller ur de resurser som behövs för undervisning och särskilt stöd på andra skolor.

Att flytta finansieringen gör förstås inte kostnaden mindre. Pengarna måste fortfarande tas någonstans ifrån. Men det synliggör vad vi faktiskt prioriterar och varför. Framför allt slipper vi ställa ett barns behov av särskilt stöd mot kommunens ambition att hålla en skola öppen av bredare samhällsskäl. Det tycker jag vore både ärligare och mer jämlikt.

Jag förstår att den här diskussionen kan skapa oro. En skola är mycket mer än en byggnad. För barnen är den en stor del av vardagen. För en bygd kan den vara en symbol för framtidstro och för att kommunen fortfarande finns närvarande. Just därför förtjänar frågan mer än enkla vallöften.

För mig handlar politiskt mod inte om att alltid ge det svar som väcker mest applåder i rummet. Det handlar om att våga lyfta på de stenar som är obekväma, redovisa målkonflikterna och sedan försöka hitta en lösning.

Min utgångspunkt är att vi ska försöka skapa långsiktiga förutsättningar för våra små landsbygdsskolor. Men det får inte ske genom att resurserna urholkas för elever på andra skolor. Vill vi bevara en skola därför att den är viktig för hela bygden ska vi också vara beredda att gemensamt betala för den som en sådan satsning.

Glädjande nog har flera andra partier nu öppnat för att de också tycker att detta är en rimlig väg framåt. Det betyder förstås inte att allt är löst. Men det visar varför det spelar roll att någon vågar börja prata om de svåra frågorna – även när det är valrörelse och även när svaret inte ryms på en skylt.

Om vi kan samla en bred politisk majoritet bakom en särskild och långsiktig finansiering av landsbygdsskolornas merkostnader kan vi både förbättra deras möjligheter att finnas kvar och skydda resurserna till undervisning och stöd på kommunens övriga skolor. Då kan det faktum att vi vågade lyfta på den här stenen faktiskt göra skillnad för alla Söderköpings barn!

Det är kanske inte alltid opportun politik. Men jag tror att det är ansvarsfull politik.