Det finns en mening som ofta dyker upp när människor pratar om politik och val: ”Politiker lovar en massa före valet – sedan händer ingenting.”
Jag förstår var den känslan kommer ifrån. Jag har själv blivit besviken på politiska besked som inte blivit verklighet, eller som till slut blivit något helt annat än det som först utlovades. Och visst finns det vallöften som bryts. Det vore dumt att påstå något annat. Men stämmer verkligen bilden av att politiker i största allmänhet lovar runt och håller tunt? Faktiskt inte. Forskningen ger en annan bild
Statsvetaren Elin Naurin vid Göteborgs universitet har under lång tid forskat om vallöften. När konkreta löften i partiernas valmanifest jämförs med de beslut som sedan fattas visar det sig att regeringspartier oftast genomför en stor del av det de lovat. I studier av svenska regeringar under perioden 1994–2010 blev ungefär åtta av tio vallöften helt eller delvis uppfyllda. De socialdemokratiska minoritetsregeringarna uppfyllde mellan 81 och 86 procent av sina löften. Alliansregeringen 2006–2010 uppfyllde omkring 76 procent.
Det är förstås historiska siffror, inte ett facit för varje parti eller varje mandatperiod. Men den bredare internationella forskningen pekar åt samma håll: regeringspartier genomför oftare sina vallöften än vad väljarna tror. Men bilden av politikern som lovar allt och sedan struntar i resten sitter nämligen väldigt djupt.
Här behövs en viktig brasklapp. Forskarna räknar inte varje förhoppning, slagord eller allmän formulering som ett vallöfte. Det ska vara ett tillräckligt konkret åtagande för att det i efterhand ska gå att bedöma om det har genomförts.
”Vi vill ha en bättre skola” uttrycker en riktning, men det går knappast att bocka av som genomfört eller inte genomfört. ”Vi ska bygga en ny skola i Alboga” är något annat. Det är konkret. Antingen har beslut fattats och arbetet påbörjats – eller så har det inte gjort det. Det är också därför orden spelar roll i en valrörelse. Den som formulerar sig lagom svepande kan alltid hävda att utvecklingen åtminstone gått lite åt rätt håll. Den som ger ett tydligt löfte gör det samtidigt möjligt för väljarna att följa upp och utkräva ansvar. Det senare är mer riskfyllt. Men också mer hederligt.
Samtidigt behöver vi vara ärliga med att politik inte fungerar som löften en ger hemma vid köksbordet. Om jag lovar mina barn att vi ska åka och bada på lördag ligger beslutet i huvudsak hos mig. Ett politiskt parti som lovar en reform måste däremot få väljarnas stöd, kunna skapa en majoritet för det, hitta finansiering och ibland samarbeta med staten, regionen eller andra kommuner. Dessutom kan omvärlden förändras. Krig, lågkonjunktur eller en pandemi bryr sig ganska lite om vad som står i ett valmanifest.
Det betyder inte att politiker kan skylla ifrån sig hur som helst. Men det betyder att det finns en skillnad mellan att medvetet överge ett löfte och att efter seriösa försök inte lyckas få stöd för det. Den skillnaden försvinner ofta i den politiska debatten. Ett förslag kan ha stoppats av en majoritet i fullmäktige och ändå beskrivas som om partiet som lade fram det aldrig försökte.
En kompromiss kan beskrivas som ett svek, trots att alternativet var att inte få igenom någonting alls. Ibland är kompromissen förstås för stor. Ibland har ett parti prioriterat bort något som det borde ha stått upp för. Då ska det också tåla kritik. Men varje förändring av ett ursprungligt förslag är inte automatiskt ett löftesbrott.
Kanske är en del av förklaringen ganska mänsklig. Det som fungerar blir snabbt vardag. Det som inte blir som vi hade tänkt oss skaver desto mer. När ett vallöfte genomförs blir det en ny lag, en ny verksamhet eller en rad i kommunens budget. Efter ett tag tänker vi inte längre på att det en gång var ett omdiskuterat löfte. Men ett uppmärksammat löftesbrott kan leva kvar i årtionden.
Det är inte heller särskilt nyhetsmässigt att berätta att ett parti har arbetat sig igenom sitt valmanifest, punkt för punkt. Konflikten och misslyckandet får naturligt nog större uppmärksamhet. Resultatet blir en märklig paradox: partier håller en stor del av sina löften, samtidigt som många väljare är övertygade om motsatsen.
Så ska vi ha färre löften? Jag tycker inte det. Löftena är ett slags varudeklaration av vad partierna vill göra om de får bestämma själva, och vad de bär med sig in i förhandlingar med andra partier. Även om de inte lyckas få igenom allt fullt ut så är det en fråga om vilka prioriteringar partiet går in med. Jag tycker därför inte att slutsatsen ska vara att vi behöver färre politiska löften.
Däremot behöver vi ibland ha bättre löften. Ett trovärdigt vallöfte ska vara tillräckligt konkret för att kunna följas upp, tillräckligt viktigt för att prioriteras och tillräckligt ärligt för att också säga något om vad det kräver. Politik handlar alltid om att välja. Den som, likt mitt parti lokalt, lovar en ny skola, bättre kollektivtrafik eller mer resurser till barn och ungas fritid behöver också vara beredd att prioritera det när budgeten ska beslutas. Annars är det bara önskemål.
För mig är ett vallöfte därför varken en reklamslogan eller en garanti för att verkligheten aldrig kommer att förändras. Det är en arbetsorder från väljarna. Ett besked om vilken riktning vi vill ta, vad vi tänker prioritera och vad vi är beredda att bli bedömda efter.
Så ja – läs vallöftena med kritisk blick, och framförallt följ sedan upp vad som faktiskt hände – och varför det blev på det sättet. Men låt oss också vara rättvisa. Politik blir inte bättre av gå runt och påstå att alla ljuger och lovar sådant de inte planerar att hålla.
Jag kommer fortsätta grubbla på hur jag kan bidra till en mer rättvis bild av oss politiker och vad vi vill åstadkomma. Det borde du också göra.
Leave a Reply