Gevings grubblerier

”Politiker är bara ute efter makt och pengar.”

Det är en formulering som dyker upp ganska ofta. I kommentarsfält, i fikarum och ibland i samtal ansikte mot ansikte. Jag förstår varifrån en del av frustrationen kommer. Politik handlar om makt. Vissa politiska uppdrag är heltidsarvoderade. Den som har fått människors förtroende att fatta beslut ska självklart kunna granskas, ifrågasättas och kritiseras.

Men bilden av politikern som någon som gör karriär och tjänar stora pengar stämmer väldigt dåligt med verkligheten för de allra flesta politiskt förtroendevalda.

När vi talar om politiker tror jag att många ser framför sig rikspolitiken: ministrar, partiledare och riksdagsledamöter som arbetar med politik på heltid. Det är inte så konstigt. Det är framför allt dem vi ser i nyheterna och i de stora politiska debatterna. Men lokalpolitiken ser helt annorlunda ut.

I Söderköping finns det bara en person som arbetar heltid med politik. Bara två politiker har en arbetsplats i kommunhuset. Några, däribland jag, har uppdrag på deltid som vi kombinerar med att arbeta deltid hos andra arbetsgivare. De allra flesta av kommunens förtroendevalda är fritidspolitiker.

De går till sina vanliga arbeten på dagarna. De lämnar och hämtar barn, handlar, lagar mat och försöker få ihop vardagen precis som alla andra. Sedan använder de kvällar – och ibland helger – till att läsa handlingar, delta i gruppmöten, träffa invånare och sitta i nämnder, utskott och kommunfullmäktige.

Många får framför allt arvode för de sammanträden de deltar i, några hundralappar eller enstaka tusenlappar per månad beroende på hur många möten. Behöver man ta ledigt från jobbet får man också ersättning för inkomstbortfallet. Arvodet är relativt blygsamt jämfört med all den tid som läggs på att läsa in sig, diskutera olika alternativ och försöka förstå konsekvenserna av ett beslut.

Det här gäller människor i alla partier. Vi tycker olika. Ibland väldigt olika. Vi kan vara djupt oense om både problembilden och lösningen. Men jag tvivlar inte på att de allra flesta som engagerar sig politiskt gör det därför att de vill något med samhället. De tror att deras idéer kan göra kommunen bättre.

Det betyder förstås inte att varje beslut blir rätt. Goda avsikter är ingen garanti för god politik. Den som tar på sig ett politiskt uppdrag tar också på sig ett ansvar och måste tåla granskning. Men att kritisera ett beslut är något annat än att tillskriva människan bakom beslutet dåliga motiv. Det går alldeles utmärkt att säga: ”Det där beslutet är fel och får allvarliga konsekvenser.” Det är något annat än att säga: ”Ni gör det bara för pengarna.”

Det finns också en större fråga som jag tror att vi behöver prata mer om.

Demokratin är beroende av att vanliga människor är beredda att använda en del av sin fritid till gemensamma angelägenheter. Människor med olika yrken, erfarenheter, åldrar och livssituationer behöver kunna engagera sig och ta politiska uppdrag.

Om det politiska engagemanget ständigt möts av misstänkliggöranden, personangrepp och ibland rena hot kommer färre att vilja ställa upp – och inte gör folk det för de knappa arvoden. Och vilka blir då kvar?

Risken är att politiken framför allt blir möjlig för dem som har gott om tid, en trygg ekonomi och mycket tjock hud. För den som redan har svårt att få vardagen att gå ihop kan ännu ett kvällsmöte vara svårt nog. Om uppdraget dessutom innebär att man regelbundet blir kallad maktgalen, korrupt eller dum i huvudet är det fullt förståeligt att många avstår.

Men en demokrati där allt färre känner att de kan delta blir både smalare och svagare. Besluten blir inte bättre av att färre erfarenheter finns representerade runt bordet. Därför behöver vi fundera över hur vi talar om politiskt engagerade människor – inte för att skydda politiken från kritik, utan för att skydda möjligheten för fler att delta i den.

Och sedan har vi alla aktiviteter utanför de politiska sammanträdena i kommunen. De timmar som läggs på att ordna möten, sätta upp affischer, dela ut flygblad, stå i valstugor och knacka dörr. Det görs nästan alltid helt utan ersättning. Medlemmar ger av sin fritid därför att de tror på något, vill påverka och hoppas kunna göra samhället lite bättre. Det är många timmar mitt eget parti. Jag möter medlemmar också i andra partier. Vi delar långt ifrån alltid uppfattning, men jag respekterar deras vilja att engagera sig.

Nästa gång du möter någon som delar ut ett flygblad, knackar på din dörr eller står på torget behöver du inte hålla med. Ställ gärna kritiska frågor. Berätta att du tycker att partiet har fel. Ta debatten – det är en del av demokratin. Men kom ihåg att personen framför dig sannolikt står där på sin fritid, utan ersättning, därför att hen tror på något och vill bidra. Det förtjänar inte automatiskt medhåll. Men det förtjänar respekt.

För svensk demokrati bärs inte bara av riksdagen, regeringen eller ett fåtal heltidsarvoderade politiker. Den bärs varje dag av tusentals människor som väljer att använda en del av sin fritid till att försöka förbättra samhället. Det borde vi vara mer rädda om.

Jag kommer grubbla vidare på hur vi fler personer att engagera sig i politiken. Hoppas att du gör det också.