Gevings grubblerier

Jag hör ofta kommentarer i stil med följande:
“Politiker pratar bara om vad de andra gör fel.”

Och jag förstår känslan. Jag har den själv ibland när jag lyssnar på andra politiska företrädare. Och ibland fastnar jag i fällan själv.

Samtidigt tror jag att vi måste vara tydliga att delvis är en naturlig del av den politiska debatten. Politik handlar ytterst om vägval och att kunna övertyga andra personer (väljare) om att lägga sin röst på ett visst politiskt parti. Då behöver en ibland tydliggöra vad kontrasterna är – det vill säga vad konsekvensen av de olika partiernas politik skulle kunna komma att bli. Ofta kan en ju låta väljaren själva bedöma det – men det finns ju områden det ibland är komplex för någon utanför politiken att själva dra slutsatsen om vilken konsekvensen blir.

Men det är ju en stor skillnad på att debattera olika vägval i en enskild sakpolitisk fråga, och att ägna sig åt den svartmålning som ofta förekommer i media och i sociala medier – när debatten handlar mer om att misstänkliggöra motståndaren än om att förklara den egna politiken. När skrämselpropaganda ersätter sakargument blir politiken fattigare – och förtroendet för oss politiker minskar.

Man måste rimligen kunna debattera sakpolitiken och argumentera för sin egen sak utan att ägna sig åt personangrepp eller svepande misstänkliggöranden av motståndaren.

Som tur är så är vi i Sverige, och Söderköping, relativt snälla mot varandra i den politiska debatten. Men vi lyckas inte alltid. I helgen som gick publicerade NT en debattartikel från tre fullmäktigeledamöter från tre olika partier, alla kvinnor, om hur kvinnor upplever sig bli behandlade i lokalpolitiken. Det de beskriver är ett misslyckande för oss allihop, och behöver tas på allvar. Såväl kvinnor som män ska ges förutsättningar att delta i det politiska arbetet, på lika, rättvisa och trygga villkor.

Därför vill jag ge ett litet kampanjlöfte inför valrörelsen.

Jag kommer säkert att kritisera andra partiers förslag. Det är en del av mitt uppdrag. Men jag ska försöka göra det på ett sätt som handlar om sakfrågan – inte om människorna bakom den.

Och minst lika viktigt: Jag vill att merparten av det jag publicerar och säger ska handla om vad vi Socialdemokrater vill göra och varför. Vilka problem vi ser. Vilka lösningar vi föreslår. Och varför vi tror att de är bättre.

Jag tror nämligen att människor blir mer övertygade av hopp än av rädsla.

Jag avslutar med en liten utmaning till mina politiska kollegor – oavsett parti:
Låt oss gärna debattera. Låt oss vara oense. Låt oss granska varandras förslag och visa på konsekvenserna av olika vägval. Men låt oss också se till att den lokala valrörelsen och det politiska arbetet blir en tävling om de bästa idéerna och låt oss skapa det politiska klimat vi alla vill se.