Gevings grubblerier

Det är mycket som hänt senaste veckan, valrörelsetempot har kommit igång, så jag kommer att återkomma lite flera saker som hänt framöver, men i måndags deltog jag på en träff för LO-medlemmar här i Söderköping. Med på inbjudan var också en av våra riksdagskandidater, Sara Stolt, som själv har LO-bakgrund.

På träffen diskuterade vad som är viktigt för LO-medlemmarna inför den kommande valrörelsen, till exempel hur vi ska få de stora skarorna av dessa som inte röstade förra valet att ta sig till valurnorna.

En fråga som jag hör många prata om och som är en viktig fråga för många i arbetaryrken är karensavdraget, det vill säga det avdrag som görs för den första sjukdagen. Det kan inte gå någon förbi att efter pandemin har arbetslivet förändrats. För vissa finns idag en större flexibilitet som gör att man kan jobba hemifrån även när man är lite krasslig. För andra finns inte den möjligheten alls. Du kan inte jobba hemifrån som undersköterska, lärare, byggnadsarbetare eller chaufför.

Det gör att villkoren vid sjukdom i praktiken ser olika ut. Den som kan jobba hemifrån kan ofta fortsätta arbeta och slipper karensavdraget. Den som måste vara på plats har inte det valet. Jag kan förstå att detta upplevs som orättvist.

Samtidigt finns det också en annan sida. Att fler arbetar hemifrån gör att många fortsätter jobba trots att de egentligen borde vila och för de grupper som faktiskt måste vara på jobbet så är den en hel del som chansar när en bara känner sig lite krasslig, går till jobbet, och därmed riskerar att sprida smitta. Både delarna leder till sämre hälsa och riskerar att leda till längre sjukskrivningar och att andra blir sjuka.

Det finns förstås invändningar, inte minst kring kostnader för sjukskrivningar och risken för ”okynnesfrånvaro”. Men jag tycker ändå att det är rimligt att diskutera om dagens system verkligen är anpassat till hur arbetslivet ser ut idag. För egen del landar jag i att det behöver förändras.